lördag 16 maj 2009

Uncommon Valor - 1983


Åh nej, inte ytterligare en Vietnamfilm tänker ni men detta är mer än så. Så otroligt mycket mer än så, tro mig. Ted Kotcheff som gjorde First Blood har gjort även denna och detta är ett mästerverk och den bästa Vietnamfilmen av dem alla. Därför den består inte av mördarmaskiner som outtröttligt slaktar vietnameser utan för den visar upp en mänsklig sida och skildrar de som blev kvar där och de som väntade hemma på sina barn som kanske aldrig kom hem igen.

Vad som beskriver den längtan bäst är scenen precis i början av filmen där Gene Hackman ligger i sin säng och ser sin son komma in och ber att få sova vid hans sida för han är rädd. Och han sträcker ut sin hand och grabben tar den men där är inget när han tittar på den, det är bara ett minne och en längtan efter sin son. En fantastisk scen och den bästa i hela filmen tillsammans med den otroliga öppningsscenen, den fullkomligt tar luften ur en. Flyende soldater, moteld som far fram och tillbaka, helikoptrar som sprängs, landar, lyfter, män som stupar, män som skriker i smärta, män som blir strandade och scenen när männen som kom upp i en helikopter tittar ner på dem som blev kvar visar direkt vart skåpet ska stå.

Kotcheff har fyllat filmen med perfekta skådisar i rätt roller och det är rena njutningen att se. Patrick Swayze, Gene Hackman, Randall " Tex" Cobb, Fred Ward, Reb Brown, jepp, han skriker här med, Robert Stack och Tim Thomerson. Alla är perfekta i sina roller men Hackman gör här sin bästa roll förutom den i The Royal Tenenbaums, tråkigt bara han lagt agerandet på hyllan. Swayze är ung men han är i kanonform som den unge killen som inte kommer in i gemenskapen för han inte var med när det begav sig.

Actionscenerna är kalas här och det märks att Kotcheff har full koll på vad han gör och tempot är perfekt då filmen inte har några döda punkter utan de 100 minuterna bara flyger förbi en med blixtens fart. Detta är den film som jag sett flest gånger i mitt på en enda helg och det rekordet kommer aldrig att bli slaget, den saken är säker. I ungdomen hyrde jag och polarna denna tillsammans med en moviebox då min kusins föräldrar var borta en vecka och på en enda helg såg vi denna filmen 7, sju alltså, jäkla gånger. Och inte var det för det var den enda filmen vi hade att välja mellan utanför att den var och är fortfarande så otroligt bra!

Slutet är sorgligt och jag grät en skvätt nu när jag såg den och det är inte ofta det händer i film och speciellt inte nu vid denna åldern man är i. Men det skedde och bara det är ett bra bevis på hur bra och fin filmen är. Jag håller denna lika högt som First Blood och det är bara synd att den är lite bortglömd då det är en fantastisk film som verkligen borde hyllas mer precis som dess fantastiska regissör.

Tidlös klassiker och mästerverk för mig och denna kan inte rekommenderas tillräckligt mycket nog. Jag bugar av vördnad för den.

2 kommentarer:

Daydreamer sa...

lizzardking, vår filmsmak är skrämmande lika varandra. Detta är för mig en tidlös men bortglömd klassiker, affischen hänger inramad på min vardagsrumsvägg, som slår tex Missing In Action triologin och Rambo: First Blood 2 och det många glömmer är att Uncommon Valor var filmen som startade vågen av MIA filmer.

Weekend Video sa...

Roligt att höra! Det är en fantastisk film på alla vis som är mer än bara pang-pang. Denna tröttnar jag aldrig på och för var gång man ser den så blir den bara bättre och bättre med :D